”Det är du som rör på dig.” Tågfönstret ramar in ett framrusande utsnitt av verklighetens landskap. Blicken förmår inte fästa på marken närmast tåget – det enda hjärnan förmår överföra till medvetandet är horisontella band av grönt, grått, brunt, svart, mer grönt.  Lyfter du blicken stillas bilden. ”Kommer aldrig handlingen igång?” Textremsan dyker upp, och den ligger där som den brukar i nederkanten av bildrutan. “Ett ögonblick!” My Lindh levererar denna replik en bit in i verket Tågteve.

Den förströdda tittaren borde ha reagerat vid det här laget, eller så är tv-vanans makt så stark att vi knappt reagerar på hur tjugoåtta undertextfält kantar Uppsalatågets spår, mitt i landskapet vid fältens trädkantade fond, på precis lagom avstånd mot fönstrets nederkant. Replikväxlingen kan läsas åt båda hållen, på ömse sidor om tåget, vilken väg man tar och vilket mål resan har spelar ingen roll för handlingen. En svarslös frågvis dialog, eller en förströdd insikt, på väg åt ena eller andra hållet. ”Jag har inte sett allt än.”

Vad vi inte ser genom fönstret är den framrusande verklighetens fält av regler, ägarförhållanden och tillstånd, sociala, geografiska och ekonomiska gränser. Vi hör heller inte alla samtal som Lindh har fört med över femtio markägare som gett sitt samtycke och bidragit med lösningar för att replikskiftets stolpar och banderoller ska klara sig från betande djur och jordbruksmaskiner eller annat som rör sig i Tågteves kulisser. ”Var är vi nu då?”

Nu sitter vi inne i tåget och låter bilder och ljud blandas som vanligt, lite folk, lite prat, allt är som det brukar. Vi är rörliga delar inne i maskineriet. Resenären har en särskild mottaglighet som kan tillskrivas tillståndet att vara på väg, där den effektiva mobiliteten försätter resenären i en slags förhöjd sysslolöshet. Samtal som förs är inte alltid anpassade till denna passiva mottaglighet, och man har svårt att värja sig mot ett plötsligt uppdykande narrativt spår.

Någon talar i sin mobil. Personen beskriver en solig förmiddag i Paris, och allt man ser från den Parisgata man färdas på, hur man just passerar Eiffeltornet och hur skönt det var att komma iväg på denna spontana resa. Detta mobilsamtal förs högt och glatt på en spårvagn i Göteborg där det snöblandade regnet rinner längs rutorna. Detta var My Lindhs Spårvagnsperformance, också det ett verk i linje med idén om konst som man möter när man inte är beredd. Spårvagnsresenärens falska vittnesbörd är varken mer eller mindre sann än det vi läser på kollektivfordonets annonsplatser, som bär bud om om lotter med vinstchans och kurser med goda framtidsutsikter, om helt täta skor och ett otroligt mobilerbjudande.

Samhället tar sig in i den enskilda individens medvetande, och begär tillträde till våra sinnens fulla bruk. Vi delar det yttre rummet med en mängd bilder och fiktion som stiger ur media, ord som informerar, säljer, lockar, ljuger, berättar. En storm av budskap letar sig in genom våra sinnens vindfång – medvetandets receptionist tittar knappt ens upp längre – till slut letar sig en pust ända in i minnets korridorer där den omärkligt blandas med den egna berättelsen, dubbleras, kopieras, delas upp och sätts samman. Alla bilder och berättelser som cirkulerar formar våra liv. ”Det här är det enda jag vet.”