Loop är titeln på My Lindhs senaste videoverk, och verket för tankarna till frågeställningar som genomsyrar hela hennes konstnärskap: Är det jag ser och hör i fas med andra människors upplevelser? Korresponderar mina erfarenheter med verkligheten? I sitt nya verk åskådliggör hon den osäkerhet som en bristande korrespondens kan ge upphov till – både i relationen mellan aktörerna i filmen och i relationen mellan verket och betraktaren. Publikens upplevelse inges en känsla av ovisshet. Vad är det egentligen vi ser?

En man och en kvinna befinner sig i ett omöblerat, vitt rum. Ibland är båda i bild, ibland fokuserar kameran på deras individuella ansiktsuttryck och gester. Det är tyst, luften är tjock av undertryckta känslor. Betraktaren försätts i en situation som påminner om barnets – som endast kan ana att någonting är fel utan att säkert veta vad. I själva verket har händelseförloppet filmats med en talad dialog, som sedan klippts bort i redigeringsfasen. De kvarvarande fragmenten har sedan pusslats ihop till en ny berättelse. Genom att undanhålla information från betraktaren förmedlas en känsla av utanförskap. En misstanke om att det väsentliga står att finna i själva glappen, i det som förblir outsagt.