My Lindh har i flera år prövat vår relation till mark och landskap, ofta genom att undersöka de berättelser och blickar som formar hur vi förstår naturen som omger oss. Vår syn på landskapet rymmer frågor om naturbegreppet, kultur, makt och identitet – från hur vi värderar och använder marken till vilka berättelser och minnen som knyts till olika landskap. My Lindhs praktik väcker frågor om perception: är landskapet en objektiv verklighet, en kulturell tolkning eller bådadera? I tidigare konstverk som videoserien Nordiska panoraman, landskap 1-3 (2015-2019) använde Lindh videons dokumenterande blick för att registrera hur det nordiska landskapet blir synligt i rörelse och i betraktandet. Verket fångar ständiga förskjutningar av horisonter, landskap som bryts upp och faller isär. På samma sätt undersökte verket Tågteve (2012) tågresans landskap: korta sekvenser som flimrar förbi, åkrar som följer järnvägens sträckning och plötsligt dyker en undertext upp i landskapet – fysiskt installerad på fälten men, genom tågfönstrets inramning, förvandlad till film. I båda verken blir det nordiska landskapet till en fond för frågor om nationell identitet och vardagens perception av natur som medieras genom tekniker, språk och kulturella filter. Genom bildkonst, litteratur, friluftsliv och politik har naturen alltid formats till en symbol för svenskhet både som hembygd och som en del av en större nationell berättelse. Det är i detta spänningsfält – mellan det vardagliga seendet, den nationella symboliken och de politiska anspråken på naturen – som Lindh placerar sina verk.

I det nya verket Tallkatedral (2025) uppstår en kroppslig och sinnlig konfrontation när levande tallar installeras i Hedvig Eleonora kyrkas dopkapell i Stockholm. Detta är en plats som i sig bär på stark symbolik, förknippad med dopets ritual om födelse, andligt beskydd och nytt liv. Tallarna rör sig långsamt genom kapellet och lyfter sina lågmälda röster i kör, till musik av Maria Eilersen. Tallarna reser sig framför betraktaren, sprider sin doft, sin tyngd och sin stilla rörelse. Publiken måste ta sig mellan träden, därmed blir den egna kroppen ofrivilligt del av en koreografi som uppstår i mötet med både tallarna, kyrkorummet och de andra besökarna. När en tall långsamt rör sig tvingas besökaren ändra riktning, och tillsammans vävs ett osynligt nät av relationer som påminner om skogens egen dynamik: alltid i rörelse, alltid sammanvävd. Fenomenologiskt kan verket förstås i ljuset av tanken på kroppen som vårt sätt att vara i världen. Här är perceptionen inte distanserad, utan en levd erfarenhet där doft, ljud och rörelse gör skogen till en närvarande verklighet i kyrkorummet. Dopkapellets symbolik förstärker upplevelsen av tallarna som bärare av både förlust, återfödelse och likt barnet i behov av skydd.

Verket Tallkatedral tycks gå i dialog med kyrkans försök att skilja teologi och ekonomi åt. När levande tallar förs in i dopkapellet blir skillnaden mellan dessa sfärer omöjlig att upprätthålla. Och med ljudverket som bär tallarnas polyfona röster blir konflikten hörbar på ett nytt sätt. Texterna talar inte om ekonomi eller förvaltning, utan om rörelse, tid och existentiell kris : ”jag rör mig intill de andra / undrar hur jag kom hit”, ”ovanför mig är himlen / kanske fortfarande kvar”,” stunden är snart borta / stunden är redan förbi”, ”hur ska jag känna igen mig / i alla nya ögonblick”.

I dessa rader blir tallarna till en följeslagare som delar människans egen vilsenhet, förlust och sökande. Samtidigt är tallarnas röster rotad i jordens mörker men sträckt mot himlen. Sången gestaltar naturen som både kropp och tid, både materia och andlighet. Den gör skogens närvaro till en påminnelse om att våra relationer till naturen inte bara är ekologiska eller ekonomiska, utan existentiella. 

I körverkets poetiska ton blir kyrkans etiska och teologiska kris närvarande på ett indirekt plan. Sångens meditation över tyngdkraft, förlust och återfödelse speglar det spänningsfält som kyrkan själv befinner sig i, mellan ekonomiska intäkter och ansvar för skapelsen. Kyrkans finansiella etik som används på börsen följer
Parisavtalet eftersom kyrkan fastställt att klimatförändringarna hotar skapelsen, men skogsbruket saknar ännu ett hållbart ställningstagande som bär in i framtiden. Körverket gör krisen poetisk snarare än polemisk. I mötet med tallarnas sköra sorgesång blir kyrkans etiska kris till musik, en polyfoni där olika röster flätas samman, likt arter som delar samma skog.

Svenska kyrkan är en av landets största privata skogsägare och har länge mött kritik för sitt bruk av kalhyggen. När kyrkan 2024 publicerade en utredning om andlig, ekologisk och social hållbarhet möttes den genast av en skuggutredning och en storm av reaktioner. Många församlingsbor och kritiker menar att kyrkan tappar trovärdighet när den predikar om ansvar för skapelsen men avverkar på ett sätt som hotar mångfalden. Andra pekar på ekonomin: kyrkans verksamhet är i längden helt beroende av skogens intäkter. När My Lindhs tallar kliver in i Hedvig Eleonora kyrka, landar verket rakt i denna konflikt. Tallkatedral gör skogsfrågan till en kroppslig erfarenhet. Här blir skogen inte ett abstrakt förvaltningsärende utan en närvaro som doftar, sjunger och rör sig bland oss. Tallarnas stammar speglar kyrkans valv och pelare. Naturens och arkitekturens former möts, och katedralen blir till skog – skogen till katedral. Relationen till skogen kan aldrig lösas i balansräkningar, den måste leva, andas i ständig rörelse mellan förlust och återfödelse. My Lindhs verk får mig att känna skogens inre tid som rör sig långt bortom samtidens kvartalsperspektiv och påminner oss om att ansvar mäts i generationer.