Med plats för reservation

av Andreas Gedin

Tröghetslagen: om en kropp är fri från påverkan från någon yttre kraft kvarstår den i sitt tillstånd, i stillhet eller i rörelse. Men ombord på ett tåg mellan Stockholm och Uppsala i en hastighet på över hundra kilometer i timmen är man utsatt för olika slags krafter och en ansenlig mängd rörelseenergi lagras. I de sällsynta tågvagnar som har öppningsbara fönster finns det skyltar som med all önskvärd och monologisk tydlighet upplyser resenärerna om det bedrägliga i upplevelsen av att vara stillastående: Luta er icke ut; Nicht hinauslehnen; Do not lean out; Ne pas se pencher en dehors; E pericoloso sporgersi. De som av någon anledning inte tar till sig till denna uppmaning lär få en saklig men kort lektion i elementär fysik. Denna lektion inbegriper förstås relativitetsteorin, som de olycksaliga passagerare som lutar sig ut genom tågfönstret går miste om. Och också språket är relativt, det är knutet till tid och rum: det är kronotopiskt för att tala med den ryske filosofen Michail Bachtin.

My Lindhs verk Tågteve kan uppfattas som ett slags praktiserad teori. Textskyltarna påminner oss om stillaståendet, den relativa hastigheten och vår läshastighet. En normalvuxen normalsvensk som läser en normalsvår text tar sig igenom cirka fyra ord per sekund, vilket motsvaras av cirka 240 ord per minut. Men Lindh inbegriper alltså också läsarkroppens egen relativa hastighet. Om tåget rör sig i hundra kilometer i timmen så motsvaras det av 2,78 meter per sekund. Och om man läser fyra ord per sekund så skulle man från sin plats på tåget hinna läsa fyra ord på en skylt som är knappt tre meter lång. Men till detta kommer förstås att avståndet till skylten ökar läsbarheten så länge som bokstäverna är urskiljbara. Och relativiseringen finns också i det att vi kan uppleva att vi stillasittande ser en film med undertexter, även om det är tåget och inte landskapet som rusar fram likt en filmremsa i en projektor eller som en skenande narration. Eller om det nu är tvärtom.

Det är någonting obestämt, oroande med dessa textremsor i landskapet eftersom de adresserar resenärens belägenhet men på samma gång utesluter läsaren från samtalsgemenskapen: dialogen försiggår därute mellan textskyltarna. Först tror man att de riktar sig till läsaren men strax visar det sig att de i stället kommunicerar med varandra. Läsaren/resenären utestängs från samtalet och förvandlas i stället till att vara en åskådare. Och vad är det vi ser och läser? Textremsorna saknar avsändare, eller är de till för jättar så stora att vi inte kan uppfatta och omfatta dem?  Eller är texterna speglingar i tågfönstret och av vad som pågår i kupén eller härstammar de från resenärens dagdrömmar? Är därute egentligen därinne? Det är ju inte vilka textskyltar som helst, utan undertexter. Begreppet syftar ju inte bara på en textremsa i en bildrutas nederkant utan också på någonting underförstått.

Texter förflyttar oss ofta, bort till någon annanstans. Samuel Beckett låter en anonym röst i Texter för ingenting säga: ”Vad spelar det för roll vem som talar, någon har sagt vad spelar det för roll vem som talar.” Michel Foucault har gjort en poäng av att Beckett här hävdar att det är likgiltigt vem som är författare. Så är det säkert, men jag fäster mig vid en annan aspekt på vad den anonyma rösten gör med språket. Det flyttar med lätthet från en händelse till en annan och från en författarröst till en annan. I meningens första del tror man som läsare eller åhörare att denna röst just i detta ögonblick ifrågasätter betydelsen av vem som talar och samtidigt ifrågasätter sitt eget pågående talande. Men efter kommatecknet blir det uppenbart att denna röst citerar en annan röst från ett annat tillfälle. Det intressanta är då inte vem som är upphovsman utan snarare att språket är otroget gentemot rösten, författaren, skådespelaren, läsaren, åhöraren. Och det är denna brist på en inlåsande copyright som gör att vi kan dela språket: det är på flykt men kan tillfälligt fångas in och brukas. Eller om det är tvärtom.