På Jakt

av Meta Isaeus-Berlin
för katalogen till utställningen Mörkrets Hjärta på Göteborgs Konsthall 2004

Jag talar med My i telefon, hon berättar om sitt projekt.
– Jag tänker mig en relation, där man aldrig hittar någon väg ut. En loop!
– Vad förslags loop, frågar jag, du menar evigheten, evighetstecknet?
– Ja.

Hmm, för vissa är det paradiset, tänker jag. För vissa helvetet. Efter samtalet fortsätter jag att vistas i Mys konstverk länge. Det är lätt att glida in, att låta sig fångas. Vila i hennes tankebubbla. Hur gör hon?
– Jag skalar bort allt oväsentligt, det är mycket du inte får veta. Jag stjäl från betraktaren helt enkelt.

Ja, att sitta inne med kunskapen samtidigt som hon söker den, är nog en del av svaret. Lik arkeologen som varsamt penslar bort alla sandkorn från nyfunna skelettdelar, penslar My bort allt som kan störa koncentrationen från det väsentliga. Två personer i ett vitt rum, med vit belysning, bara My vet vad de har för inbördes relation. Hon klipper bort allt tal, det är inte intressant. Zoomar in ansiktet, ögonen. Låter kameran vila där. Nu börjar det brännas, snart snart får vi se. Detta verk är fixerat vid den önskan. Att få visshet. Hon är helt fångad i detta och fångar även mig, på så sätt.
– Jag vill också veta!

På en gång som det ligger en viss humor i situationen, för vi vet, att det inte finns någon sanning, och ju mer jag ser desto mindre ser jag. Likväl stannar jag länge. Den ordlösa kommunikationen är djupt obehaglig. Med blickar kommunicerar de över mitt huvud och försätter mig i en ofrivillig föräldrar -barnsituation. Vi är inlåsta, de outtalade orden studsar mellan väggarna. Situationen är så spänd, att jag är glad att det är en öppen projicering, så jag kan gå när jag vill. Jag går, men ser redan fram emot nästa jakt med My. Det ordlösa dramat tar jag med mig.